onsdag 29 februari 2012

Enkel att stå bredvid

Ligger i sängen i sovrummet. Försöker att inte röra på mina ben. Ligger stilla. Jag hör TV:n i vardagsrummet för den har jag inte slagit av. Annars är det tyst.

Barnen sover i rummen intill. Viktor och Klara. Försöker föreställa mig att jag snart inte ska få finnas mer. Inte få se dem växa upp. Att jag inte kommer att få vara med och se hur det går för dem. Inte kunna hjälpa dem om det behövs. Säga hur stolt jag är vid studenten. När dom får egna barn.

Försöker föreställa mig hur det känns att skriva brev till ungarna. Hur svårt det måste vara att välja. Av allt jag skulle vilja säga till mina barn under livet, hur väljer jag ut vilka ord som ska få plats på papperet framför mig?

Försöker föreställa mig det du var mest rädd för. Att du skulle bli glömd. Föreställer mig att våra barn som vuxna pekar på en bild av mig och säger att jo, pappa, det är han där på bilden. Han dog när vi var små och vi minns inte så mycket av honom.  Så får det inte bli. Kommer det inte att bli. Det blir min uppgift i livet att se till det.

Ligger och stirrar i taket. Försöker föreställa mig hur det är att tänka tankar som dessa när de är verkliga. Hur det måste ha varit för dig. Men jag pallar inte. Reser mig upp och går ut. Andas. Återgår till min verklighet igen.

Åter i min verklighet känner jag mig både stolt och tacksam. Ledsen? Visst, men just då mest stolt och tacksam. Stolt över hur du kunde hantera detta. Jag berättar ofta om det ska du veta. Och tacksam för att du gjorde det så enkelt för oss andra att stå bredvid.

Men hur klarade du av det här så bra? Hur kändes det att verkligen fundera på saker som dessa på riktigt? Jag frågade ju det ibland på slutet. Såg dig i ögonen för att du skulle ta frågan på allvar. Ville verkligen veta. Fanns det något jag kunde göra för att underlätta?

”Int´ är det så roligt” svarade du finurligt. Och bad mig sen om en macka i fryspåse om du skulle bli hungrig under natten.

Som sagt. Enkel att stå bredvid.

tisdag 28 februari 2012

Till Viktor och Klara i framtiden, del 2

Att mamma hade ont i magen hade ni vetat en tid. Att hon varit till doktorn för det onda visst ni också. Men nu hade jag och mamma, efter en helt vanlig middag hemma, berättat för er att det som gjorde ont var en sjukdom som hette cancer.

Vi hade ju pratat en del om cancer hemma nyligen. Det var ju bara ett par månader sedan vår kompis bror hade gått bort i den sjukdomen. Men att cancer inte alltid betyder att någon måste gå bort visst ni också. Vi hade ju då och då pratat om att jag haft cancer när jag var yngre. Och jag var ju frisk sedan många år. Så frågan ställdes.

Är det den dödliga sorten?

Precis så löd den. Jag glömmer aldrig det ögonblicket. Jag ville ljuga och säga att det inte var så allvarligt. Säga att allt skulle gå bra. Då hade ni kunnat springa iväg och leka i lugn och ro. Men jag och mamma hade bestämt oss för att ni skulle få vara med hela vägen. Att vi skulle försöka förklara så ni förstod. Inte undanhålla något. På gott och ont. Det gjorde att vi svarade precis som det var. Mamma skulle inte kunna bli frisk. Men just nu skulle hon få medicin som skulle försöka stoppa sjukdomen från att bli värre. Men om det säkert skulle bli så visste vi inte.

Ni fick var sin bok som handlade om hur det kan vara när en förälder är svårt sjuk. Det var lite svårt att förstå sjukdomen eftersom den inte syntes på mamma. Förutom att hon hade ont i magen ibland. I den boken kunde man rita var i kroppen cancern satt. Vi hjälptes åt med det. Då och senare.

Så började allt detta för er ungar. Efter en helt vanlig middag vände vi upp och ner på er trygga värld. Var det rätt eller fel att göra så? Skulle vi ha besparat er oron så länge det gick? Kanske. Men jag tror inte det hade varit bra i långa loppet. Det trodde inte mamma heller. Vi tänkte att det bästa var att ni var med redan från början.

Jag hoppas att ni två där ute i framtiden tycker vi gjorde rätt.  

Bara ett par veckor senare var ni med i Umeå på mammas andra cellgiftsbehandling.

måndag 27 februari 2012

Middag för tre

Inget konstigt med det. Har hänt oräkneliga gånger förut. Men ikväll dukade jag för första gången sedan Jenny gick bort fram middag för tre.

Räknade tallrikar och bestick rätt. Men gammal vana gjorde att jag fick ställa tillbaks ett glas i skåpet igen. Stod och tittade på det där glaset en stund. Undrade hur många gånger det är de där små små sakerna som kommer få en att stanna upp.

Det blir nog väldigt många. Det kommer inte stå om alla dom här. Men jag ville ha med den här första.

Korv och makaroner blev det. Men jag glömde grönsakerna.

söndag 26 februari 2012

Bara jag och barnen hemma

Mina föräldrar åkte hem idag. Nu är det bara jag och barnen här hemma. Det måste naturligtvis bli så, men massor av funderingar blir omedelbart mer påtagliga.

I alla år har varje tanke på familjens framtid handlat om fyra personer. I den framtiden hade vi alltid varandra. Nu blir det inte så. Jag tror inte att framtiden kommer se så annorlunda ut än den vi föreställde oss när vi var allihop. Jag kommer att fortsätta i den riktning vi valt tillsammans. Men det var ju för just Jenny den framtiden var lika viktig som för mig. Tanken på att jag inte längre kommer kunna dela den med henne är därför oerhört sorglig. Och även om jag sällan är själv, gör den tanken att jag känner mig ensam.

Ibland kommer jag på mig själv med att fundera över varför vi skulle drabbas av det här. Fast jag inte vill. Du klarade av det där Jenny. På samma vis som jag är ledsen när jag tänker på framtiden utan dig var ju du ledsen över att inte få uppleva den med oss. Rädd för vad som skulle ske.  Men du frågade inte varför. Du levde istället. Du sa att när du inte kunde leva längre skulle du ångra om du ägnat tid och ork till hopplösa funderingar kring varför. Nu var det så här det var. Du accepterade och levde istället. Du klarade av det.

Jag ska försöka tänka som dig nu. Nu är det min tur att klara av det.

Framtiden. Kan den fortfarande bli bra? Tror jag på den? Ja, det gör jag. Den kommer att bli bra. Vi är inte alls där än. Och att inte dela den med dig blir svårt. Men jag känner att det som var hand i hand då är hand i hand även nu. På ett annat sätt bara.

Därför vet jag att den kommer att bli bra.

lördag 25 februari 2012

Margareta

Hur beskriver man en fantastisk människa? Hur förklarar man vilken enorm betydelse hon haft för vår familj och våra anhöriga? Och har för den delen. Jag har egentligen ingen aning. Men om jag berättar om det första mötet tror jag att det kanske framgår.

På en stund ska vi träffa läkaren. Det är visserligen inte helt säkert, men både jag och Jenny har våra aningar om att det inte kommer bli något positivt läkarbesök.

När vi sitter där i rummet på patienthotellet och väntar känner jag mig liten. Jag menar inte liten på ett bra sätt, utan som att jag är fem år och vilse i skogen. Paniken ligger nära och man vill på något sätt komma ur situationen. Man är rädd och vill hitta hem igen. Men det går inte. Man är vilse och kan inget göra.

Jag brukar såna gånger komma ihåg ett tillfälle då jag faktiskt var liten. Liten på ett bra sätt. Jag minns inte hur gammal jag var, men det är sommar och leken har avbrutits av ett åskoväder. Jag sitter på trappan till huset under tak och fikar bullar. Det spöregnar och luktar sådär i luften som det bara kan göra när man är liten och har sommarlov. Jag tänkte ju inte på det då, men som vuxen minns jag det där tillfället som totalt bekymmersfritt. Sommarlov, bullar hemma på trappan, i lugn och ro väntandes på att åskan ska dra förbi. Inte ett bekymmer i världen.

När jag mår som jag gjorde i det där hotellrummet är det till den känslan jag vill.

Hotellrummets telefon ringer plötsligt. Den som ringer heter Margareta och presenterar sig som onkologsjuksköterska på hotellet. Hon undrar om det går bra att hon kommer upp och pratar med oss lite. Det gör det.

Bara en liten stund senare har jag plötsligt sommarlov och sitter där på trappan och fikar bullar. Det är som om mamma plötsligt tittat fram mellan tallarna och jag inte längre är vilse. Där och då blir Margareta en vän. Söker ni efter en person som lever upp till uttrycket ”rätt person på rätt plats”? Då vet jag var hon finns!

En stund senare får vi de jobbiga beskeden av läkaren. Margareta möter upp på hotellet. Som hon kommer göra så många gånger senare.


Jennys behandling påbörjas dagen därpå. Tack vare vår nya vän känns det inte lika nervöst.

Sån är hon, Margareta.

Tack för att jag fick ha med dig här!




fredag 24 februari 2012

Kommentarer

Jag vill återigen tacka för alla fina kommentarer här på bloggen. Tack för allt stöd, alla tips, all omtanke och för alla de erfarenheter som ni delar med er av.

Det betyder så oerhört mycket.

// Lars

onsdag 22 februari 2012

Två veckor

Tänk att den här tiden för två veckor sedan låg du här och sov. Och om bara några timmar är det två veckor sedan du gick bort. Det är så overkligt.

Jag gör allt jag kan för att hålla vad jag lovat.  






Till Viktor och Klara i framtiden, del 1

Ungar, snart har det gått två veckor sedan mamma somnade in.

Den dagen när mamma gick bort fick ni var sitt brev av henne. Hon kunde ju inte prata med er när det behövdes som mest. Du Viktor läste ditt brev själv och jag hjälpte dig Klara att läsa ditt. Jag har inte läst ditt brev Viktor, men du har berättat lite av vad som stod i det. Och jag förstår att ditt var lika fint som Klaras.

Efter att ni läst breven satt du Viktor en lång stund inne på ditt rum. Du var ledsen och använde täcket som ett tält. Egentligen ville du vara ensam, men om jag lovade att du inte behövde prata fick jag sitta där en stund. Efter ett tag ville du spela Nintendo 3Ds.

Du var också ledsen Klara. Men när mamma i brevet till dig frågade om du minns den där picknicken ni hade på garagetaket blev du glad och ville berätta för alla vad hon menade.

Ni ville båda vänta med att gå in till mamma till lite senare. När det väl blev dags var det först lite jobbigt, men sen gick det bättre. Ni tände var sitt ljus. Ni strök henne på handen både två.

När mamma skulle åka hemifrån gick vi in till henne igen och sa hej då. Efter det trodde jag att det bästa var att vi gick och såg lite på TV. Men ni ville inte det. Ni ville ju vara med om när hon åkte. Så fel man kan tänka som pappa ibland. Man tror att man vet. Men det gör man inte alltid.

Ni visade de som skulle ge mamma skjuts hur hennes säng fungerade. Sen stod vi i alla i hallen och sa hej då igen när hon åkte.

Så var ni med den dagen mamma gick bort. Men ni har ju varit med hela vägen ungar.
Jag berättar mer om det sen.

// Pappa

tisdag 21 februari 2012

Rummet med cancer

Om man tänker sig att cancer bara finns i ett speciellt rum, kan man säga att vi gick in i det rummet när vi fick besked om att Jenny var sjuk. Sedan gick vi aldrig ut igen. Vi bodde där.

I rummet fanns cancern och det var naturligtvis mycket skrämmande. Men med tiden upptäckte vi andra saker med rummet. Förutom cancern såg vi att det här rummet inte var särskilt mycket annorlunda än rummet vi befunnit oss i innan cancern. I själva verkat var det mesta sig likt. Vi kände igen oss. Vi kände oss hemma. Och vi började slappna av.  Vardag.

Jag menar inte att vi inte blev rädda när Jenny fick jobbiga besked av läkare. Jag menar inte att vi inte blev ledsna när vi tänkte på vad sjukdomen skulle få för konsekvenser. Men genom att acceptera cancern och dess konsekvenser som en del av vårt rum kunde vi leva livet där inne. Vi behövde inte krypa ihop i ett hörn.

Ja, cancern i rummet tog Jenny ifrån oss. Men vägen dit var inte hemsk. Mina sista två år med Jenny hör istället till de bästa under vår tid tillsammans.

Nu har jag och våra barn gått in i nästa rum. Vi bor där. I det här rummet finns sorg och saknad. Just nu ser vi mest bara det. Men jag undrar vad vi kommer att hitta i det här rummet med tiden?

måndag 20 februari 2012

Cancern börjar, del 2

Jenny fick genomgå flera olika undersökningar. Läkarna ville veta var primärtumören satt. Det kunde bidra till att identifiera vilken typ av cancer det var och hur den på bästa sätt skulle behandlas. Om den nu gick att behandla.

Jennys syster gifte sig den sommaren. Hon bor i Kalmar och tanken var att vi skulle åka ner och tillbringa några veckor där. Vi har varit där med jämna mellanrum eftersom Jennys mamma tillsammans med sina syskon har en stuga på Öland, som ligger precis utanför Kalmar. Där har Jenny tillbringat nästan alla somrar som barn. Läkarna letade fortfarande efter den där primärtumören, men ville ändå att vi kortade av resan för att efter den kunna påbörja behandling. Några veckor blev därför åtta dagar.

Den sista undersökningen av Jenny gjordes i Umeå med någon typ av specialkamera som var upptransporterad från Uppsala. Bilderna från den skulle ge den sista pusselbiten som behövdes för att avgöra vilken typ av cancer det rörde sig om. Undersökningen sammanföll med vår resa till Kalmar, så med fullpackad bil stannade vi till i Umeå.

Dagen därpå, strax utanför Kalmar, stannade vi till för en paus med glass. Det var en solig och fin dag. Vi passade på att ta några bilder. En av dem blev fotot på Jenny som hon senare skulle använda sig av på sin blogg. Hon har även valt det här fotot som det hon vill ha vid sin kista på sin begravning.





Vid tiden för det där fotot var Jenny ännu helt opåverkad av sjukdomen. Vi hyste gott hopp om att det skulle lösa sig på något vis när vi pratade med varandra. Men i efterhand insåg vi att vi båda två hade en fundering som vi inte då vågade dela med varandra. En god vän, en sån som är mer som en bror, hade förlorat sin bror i cancer bara några månader innan Jennys sjukdom upptäcktes. Då handlade det om cancer i gallgångarna. Både jag och Jenny hade naturligtvis läst hennes läkarintyg som skrevs vid hennes sjukskrivning och båda hade vi reagerat i det tysta över en av formuleringarna. Cancer i de intrahepatiska gallgångarna stod det. Så någonstans visst vi redan när fotot här ovan togs att oavsett var primärtumören satt, så skulle det här kanske inte gå vägen. Men ingen av oss vågade nämna något om det ännu.

Först när vi satt hos läkaren efter vår resa och vi fick beskedet pratade vi om vad vi läst i läkarintyget flera veckor tidigare. Nu bekräftade läkaren att primärtumören satt i levern. På grund av spridningen till skelettet var operation utesluten. Jenny fick veta att hon aldrig skulle bli frisk. Att sjukdomen skulle korta hennes liv.

Ingen behandling fanns utformad för hennes sjukdom, men behandling skulle hon få i alla fall. Det fanns behandlingar för andra typer av cancer som visat sig ha viss effekt.

Obeskrivbar rädsla. Allt på spel. Hand i hand.

Men, nu visste vi vad vi hade att göra med. Och nu var det krig!    

söndag 19 februari 2012

Dagarna går


Idag var Jennys dödsannons och runa i tidningen.  

Dagarna går. Ibland är det som om Jenny bara är borta på en resa. Hon har ju inte varit borta längre än så ännu. Så kändes det när vi var och handlade saker till huset. Eller när jag var på bio med barnen. Underligt. Jag trodde det skulle kännas svårare med bion. Men även då kändes det som om Jenny var iväg bara tillfälligt. Som om jag snart skulle få berätta vad vi gjort medans hon varit borta.

Och så ibland blir det så oerhört verkligt. Så sorgset. Den där insikten som flimrar förbi. Som när vi bara var tre i familjen på väg hem efter middag hos vänner i fredags.

Eller som idag på morgonen då jag läste tidningen.

lördag 18 februari 2012

Cancern börjar, del 1

Telefonen ringer på jobbet. Den som ringer presenterar sig som någon från vårdcentralen. Hon undrar om jag vet var Jenny är. Det vet jag. Hon ligger och sover eftersom hon jobbat natt. När jag frågar vad saken gäller vill den som ringer att jag ska åka hem och väcka Jenny och följa med henne till vårdcentralen.  Vi ska prata mer där. Jag lägger på luren. Helvete. Jag förstår plötsligt vad det gäller. Tiden liksom stannar.

Jenny hade nästan hela vintern då och då sagt att hon känt sig lätt illamående. Inget allvarligt, men ett obehag som inte ville försvinna. På en valborgsmiddag hos kompisar fick hon plötsligt väldigt ont i magen. Efter ett par dagar var det så ont att hon bestämde sig för att söka vård. Med tanke på var smärtan satt misstänkte Jenny att det handlade om gallsten.  

I efterhand berättade Jenny att hon redan vid ultraljudet som sedan gjordes misstänkte att det skulle visa sig vara mycket värre. Som sjuksköterska kunde hon läsa mellan raderna när läkaren diffust förklarade att de ville ha bättre bilder av levern och därför skulle göra en röntgen.  

Eftersom Jennys smärtor därefter nästan helt försvunnit hade jag lagt det åt sidan. Men telefonsamtalet till mig måste gälla detta röntgensvar. Ett telefonsamtal från det blå som förändrar livet. Jag reser mig och åker hem.

Jenny inser det också när jag väcker henne. Jag har visst hopp att det ska vara något annat, men hon säger att de givetvis kommer säga att hon har cancer. I levern. Hon vet vad det betyder på ett helt annat sätt än jag gör just då. Men Jenny ska ändå fortsätta sova. Besöket på vårdcentralen och cancern får vänta till senare under dagen. Hon ska ju jobba natten som kommer också. Ni hade en cool mamma ungar.

Jenny får rätt. Cancer i levern med spridning till skelettet. Men ännu vet man inte var primärtumören sitter. Även om bilden redan nu är rätt svart finns det fortfarande bättre och sämre varianter av sjukdomen. Vidare undersökning måste göras.

Obeskrivbar rädsla. Allt på spel. Hand i hand.

Jenny åker och jobbar natt.

fredag 17 februari 2012

En vecka och funderingar

Att verkligen förstå vad aldrig mer innebär går nästan inte. Men sedan Jenny gick bort flimrar ibland någon sorts insikt förbi. Då är det jobbigt på riktigt. Viktor var ledsen idag för att mamma inte kan gå med på bio på lördag. Men hur blir det när han inser att den tanken också måste omfatta alla andra dagar?

Tog allting slut för Jenny när hon somnade in? Eller sitter hon på det där molnet och ler mot mig?

Ingen vet med säkerhet något om den saken.

Men måste man alltid vara logisk och tänka att allt tar slut? Kan man inte bara få lita på en känsla och tro att hon fortfarande ler? Är det nu så att tro är att inte veta, borde vi väl rimligtvis tro om vi inte vet. Det är ju till och med logiskt. Därför ska jag försöka le tillbaka.

Jag ser att det nu faktiskt är fredag. Men igår var det en vecka sedan Jenny dog. Aldrig mer känns så oändligt länge.




torsdag 16 februari 2012

Mjukstart

Idag gjorde Viktor och jag ett besök på skolan. Viktor gillar att pyssla och snickra, så slöjden blev en bra lektion att börja med.  Helt i enlighet med sin plan ritade Viktor sedan en teckning till mamma som hon ska få ha med sig i sin kista. Hela klassen hade ritat teckningar åt Viktor som han fick i ett paket att öppna hemma.

Klara har tillbringat några timmar med kompisar och förskola nästan hela veckan. Hon vill iväg en stund och ringer sedan när hon vill hem.

Vi mjukstartar tillvaron och tar det som det kommer.


Det blev också dags att besöka begravningsbyrån idag. Efteråt känns det bra att ha en plan för allt det praktiska kring begravningen. Har även tagit tag i sådant som rör banken.

Jenny vill kremeras. Ikväll när jag pratade med barnen om vad som hänt på begravningsbyrån blev de skrämda över vad kremering innebär. Inte heller ville de att de teckningar de jobbat med skulle brinna upp. Men efter att vi tittat lite i det Vita arkivet som Jenny skrivit gick det bättre. Var det så mamma ville ha det, både vad gäller kremering och teckningar, fick det bli så.


Kan man egentligen förstå allt vad ungarna tvingas gå igenom nu?

Något jag inte hade tänkt på var att urnsättningen kommer att ske tidigast till våren.  Efter begravningen kommer urnan därför att förvaras i ett urnrum i kyrkan. Eftersom Jenny fyller år i juni bestämde vi att urnsättningen ska ske på hennes födelsedag. Det känns väldigt bra. Jenny älskade sommaren.


tisdag 14 februari 2012

Minnesinsamling


I en kommentar i ett tidigare inlägg ställdes frågan om vi hade valt någon särskild fond man kunde skänka pengar till om man genom en gåva till cancerforskningen ville hedra Jennys minne. Fina vänner har startat en minnesinsamling för Jenny på Cancerfonden.

Den som vill hedra Jennys minne genom en gåva till den insamlingen och därmed till cancerforskningen hittar den här.


Jag lägger också till en länk här till höger.

Tack!

Jag vill tacka för alla kommentarer här på bloggen. För det fina mottagandet och för allt stöd som visas vår familj. Många har också delat med sig av sina egna erfarenheter. Jag har också fått frågan om vi har någon särskild fond man kan betala till om man vill hedra Jennys minne. Det är en fin tanke, men vi har inte pratat om det ännu. Jag meddelar gärna det här på bloggen när vi gjort så.

Dagarna efter Jenny gick bort har tillbringats med familjen. Mina föräldrar och min syster med familj bor hos oss. Vi har börjat lite med det praktiska. Jenny skrev ned sina önskemål inför sin begravning i Vita arkivet, så hon har redan tagit hand om de bitarna.

Klara ville hälsa på uppe på förskolan idag. Där hade de ordnat med en minnesstund för Jenny. En bild, ett tänt ljus och barnen sjöng Blinka lilla stjärna där. Klara ville inte vara kvar så länge, men i morgon står det skridskor på schemat och där vill hon vara med.

Viktor har gjort upp en egen plan. Det är slöjd på onsdag. Den vill han inte missa, så jag följer med honom dit då. Efter slöjden ska han rita en teckning åt mamma eftersom de rätta kritorna med de rätta färgerna finns på skolan.

Igår sken solen. Någon föreslog pulkåkning.  Skönt med luft och naturligtvis hade Jenny velat ha oss ute i backen istället för hemma i soffan en sådan dag. Det gjorde mig glad att tänka så där ute. Viktor och Klara trivdes!







måndag 13 februari 2012

Ett slut och en början

Jenny frågade en gång hur man ska veta när det tar slut. När ska man passa på att säga hej då till alla? Tittar man tillbaka på Jennys sista dygn i livet ser man att det inte är så lätt. Till och med i hennes situation.

Jenny kände sig förlamande trött den sista tiden. Hon blev också mer och mer gul i ögon och hy eftersom levern inte riktigt orkade. Hon sa till mig ibland att det kändes som om slutet var nära. Men trots detta var den ena dagen den andra rätt lik. Att Jenny blev sämre i sin sjukdom var något som blivit en del av vår vardag.

Jag vet inte, men det låter kanske konstigt att beskriva det vi gick igenom som en vardag. Men för oss var det så.  Efter att ha levt med Jennys sjukdom i ett och ett halvt år var den givetvis en del av vår vardag. Och vår vardag var en fin vardag. Om det verkar underligt hoppas jag att den här bloggen så småningom ska kunna förklara hur det kan vara så.

Jenny fick på onsdagsmorgonen hjälp i vanlig ordning av hemtjänsten. Jag var hemma eftersom Klara haft ont i öronen. Tanken var att jag skulle åka till jobbet lite senare när Jennys syskon skulle komma till oss. Jag hade ett möte inbokat den morgonen, men det bokade jag om till torsdagen. En onsdagsmorgon, fortfarande mitt i vardagen.

När hemtjänsten var färdiga med att hjälpa Jenny hade klockan hunnit bli halv elva. Visst, ovanligt sent, men ännu inget som tydde på något annat än vardag. Jenny, för första gången sedan hon blev förlamad (se Jennys blogg!), ville då lägga sig för att vila igen istället för att stiga upp. Hon satt i sängen och tittade på mig. Jag försökte prata med henne, men som från ingenstans fick hon inte ordning på det hon ville säga. Hon svarade på min fråga att ja, hon kände sig förvirrad.  

Här, först vid kvart i elva på onsdag förmiddag upphör plötsligt vår vardag. Jenny har då mindre än ett dygn kvar av sitt liv. Jag visste naturligtvis att Jenny kämpat sista veckan, men hur mycket gick inte upp för mig förrän allt var över. Vilken typ av inställning och vilja har man när man försöker leva som i vardagen när kroppen har mindre än ett dygn kvar av ork i sig?

Jag försöker hjälpa henne med morgonmedicinen som hon ännu inte tagit allt av, men det fungerar inte riktigt. Då händer något som jag är väldigt tacksam för idag. Jag är nästan lite rädd att det ska verka påhittat, men jag lovar att det är sant. Hon tittar upp på mig där jag står med medicinerna i en sked. Om det beror på att hon inte lyckas ta medicinen vet jag inte, men hon frågar om jag blir arg på henne. Den frågan gör att jag säger att jag älskar henne. Hon frågar om det är säkert och jag svarar ja. Riktigt vad vi sa efter det minns jag inte, men Jenny somnar kort efter den händelsen för att egentligen aldrig mer vara riktigt vaken. Som i en välregisserad film, jag vet, men så gick det till.

Jenny sover sedan lugnt fram till åtta på torsdagsmorgonen. Inget uttryck för smärta eller oro. Hela familjen vid hennes sida. Hon slutar att andas kvart över åtta. Från vår fina vardag till kaos på mindre än ett dygn. Och trots att det var väntat, så svårt att förutse.

Så tog livet tillsammans med dig gumman slut, och resten av livet började.

söndag 12 februari 2012

Varför jag skriver

Jag förlorade min fru och mina barns mamma, Jenny, i cancer torsdagen den 9 februari 2012. Jenny skrev en mycket uppskattad blogg under sin tid som sjuk. Den heter Jennys tankar och reflektioner och handlade om hennes funderingar kring att leva livet med en sjukdom som hon visste skulle komma att kraftigt förkorta hennes liv. En länk till hennes blogg finns här intill.

När Jenny blev sjuk började hon läsa bloggar om andra människor i samma situation som henne. Efter en tid som läsare bestämde hon sig för att själv börja skriva. Det skulle visa sig att bloggen blev ett enormt stöd, inte bara för henne utan även för andra. Hon tyckte det var befriande att skriva ner sina funderingar. Det stöd hon upplevde från sina läsare hjälpte henne oerhört mycket. Att hennes berättelse om sin resa dessutom på olika sätt hjälpte andra gjorde henne väldigt stolt.

Det är i skrivande stund bara två dagar sedan Jenny gick bort. Jag och mina barn är omgivna av närmaste familjen. Känslan av saknad är i det närmaste desperat. Frågorna är många. Tankarna snurrar. Därför tänkte jag följa Jennys exempel och börja skriva ned mina tankar. Förhoppningen är att det ska vara befriande och en hjälp på samma sätt som det var för henne. Jag vill skriva ned mina funderingar kring min sorg, mina barns sorg, hur vårt liv såg ut innan Jennys sjukdom och om hur vi tar oss igenom livet efter hennes bortgång.

Jennys blogg kommer att fylla en annan enormt viktig funktion. Den kommer att vara som en liten dagbok för våra barn när de blir äldre. Den kommer hjälpa dem att minnas. Den här bloggen har för avsikt att hjälpa dem minnas ännu mer.  Och därför börjar jag redan nu. För Jenny hamrade in ett budskap i oss under den sista tiden. Glöm mig aldrig!

Nej gumman, det ska vi verkligen inte göra.